HUR VI FICK IHOP VÅR BONUSFAMILJ…

Hej på er!

Här är de, våra fem vackra ungar! Det har gått några år sedan den här bilden togs. Närmare bestämt snart fem år sedan så det har hänt en del sen dess. Framförallt så kan man se det på de där minsta damerna som nu i närtid blir 15 och 18. Jag och Per har ju hängt ihop ett tag nu och jag tänkte att jag skulle berätta lite om hur vi gjorde för att få ihop allting när vi bestämde oss för att vi skulle vara vi för snart 13 år sen.

Förutsättningarna var att jag hade tre barn i åldrarna 11, 14 och 18 och Per två i åldrarna 2 och 5. I början blandade vi inte in barnen alls. Det tog säkert ett halvår innan vi lite försiktigt började låta dem bekanta sig med både oss och varandra. Vi kände att vi ville vara trygga och säkra på vår relation innan vi blandade in barnen. Det som var skönt var att barnen klickade direkt och det har nog mycket med att göra att det är så stor ålderskillnad mellan dem. Det fanns liksom ingen konkurrens eller något känsligt i kontakten dem emellan. Utmaningen för oss låg i att Per helt plötsligt skulle bli bonusförälder till tonåringar och jag skulle börja om med småpluttar igen. Den vägen var väl inte helt spikrak om man säger så.

När vi bestämde oss för att flytta ihop så ville vi så mycket och vi ville få ihop oss alla till en familj även om vi var jättenoga med att inte ta någon mamma- eller papparoll för våra bonusbarn och vi insåg rätt snabbt att jag skulle sköta huvuddelen vad gäller mina barn och Per huvuddelen för sina. När vi i början klev in på varandras områden utan att kanske ha den där riktiga förståelsen för hur det kan vara, det var då det körde ihop sig. Exempel på det är att jag tyckte att Per inte alltid hade förståelse för att när man har tonårsbarn, för min inställning är att man får välja sina strider och inte hugga på allt som dyker upp vilket man inser när man betat av ett par tonåringar, samtidigt som jag kunde tycka att det var superjobbigt ibland att återigen plocka fram tålamodet man måste ha med barn i trotsåldern med allt vad det innebär.

Vår inställning blev då att vi i stället skulle vara en extra vuxen för våra bonusbarn som man kan känna sig trygg med och i övrigt så hade våra barn sin mamma och sin pappa som hade sina självklara och naturliga roller. När den insikten kom, då la sig ett lugn i vårt hus.

När vi har haft möjlighet så har vi rest ihop med alla våra barn, både på solsemestrar och skidsemestrar och det är klart att det har svetsat ihop oss som familj att ha fått samla ihop fina semesterminnen. Bilderna ovan är från Makrigialos på Kreta där vi hyrde en lägenhet med egen pool precis ovanför stranden. Det var sol, klarblå himmel och glada barn i en hel vecka i sträck. Så fina minnen.

Så för att summera… det har inte alltid varit en dans på rosor men det har ändå blivit bra. Alla måste hitta sitt sätt utifrån sin olika förutsättningar och det här var vårt sätt, men det är inget facit över hur man ska göra. Det har varit många viljor på alla håll och kanter och ibland har det stormat men det är alltid en fördel om alla vuxna kring barnen kan prata med varandra och samarbeta för att få helheten så bra som möjligt. Det är inte alltid så lätt och ibland kanske det inte går och då får man göra det bästa av den situationen men jag är så lycklig över att vi har trygga och harmoniska barn och det är det viktigaste av allt! Våra barn har en fin och enkel relation till varandra och nu är de små snart vuxna de också. Svindlande när man tänker på hur mycket som har hänt på 13 år.

Men nu är det fredag och nu är det dags att laga lite god mat till middag. Ha en fin fredagskväll!

KRAM!