OFATTBART…

Nu har det hänt… det jag inte trodde var möjligt. Visst har det pyrt sen lång tid tillbaka och det har vi ju märkt när vi varit på Gotland där man rustat upp försvaret igen successivt de senaste åren. De senaste månaderna har den militära närvaron varit mer påtaglig där militärer till och med patrullerat på olika ställen på ön men jag kunde aldrig ana att det skulle gå så här fort tills vår värld skulle sättas i gungning igen… precis när man hämtat andan lite grann kring pandemin som faktiskt ännu pågår.

Jag förstår inte det här. När jag ser bilder på vad som händer så känns det så overkligt. Det sker så mycket ont i välden och jag brukar inte skriva om allt som händer även om jag ofta reagerar starkt på saker jag tar del av och blir oerhört berörd. Men det här är något som skakar om hela vår värld i grunden på en nivå som inte upplevts sen andra världskriget. Mina barns farmor och hennes familj flydde från Ukraina till Sverige 1929 när Stalins förtryck blev för svårt så det är klart att det som händer i Ukraina nu kommer extra nära oss på grund av det. Hur kan någon vara så galen att man sätter igång sådant här? Familjer splittras och flyr… så många skadade och döda. Gårdagen var omtumlande och chockartad…

Det är för mycket på en gång nu känner jag; krig, pandemier, klimatkris, våld, skjutningar och mord i en aldrig sinande ström. Helt galet och ärligt talat det är svårt att värja sig. Jag vill ju att mina barn och barnbarn ska få uppleva samma trygga uppväxt och liv som jag har fått. Frågan är om de kommer att få göra det…

Men det gäller att ta tillvara på det fina och goda som finns och göra det allra bästa av det vi har. Vi måste låta det ta större plats än allt annat. Trots alla dystra reflektioner den senaste tiden så känner jag ändå att det måste finnas en väg framåt i det här. Så måste man tänka, annars blir man ju tokig, eller hur?

Var rädda om er!

KRAM!