DET DÄR MED KROPPEN OCH ATT ALDRIG VARA NÖJD…

Här kommer ett inlägg som innehåller allt annat än glass och ballong som jag annars brukar vilja fylla min och er tillvaro med. Det är inte alltid jag är i den sinnesstämning som ni ser på bilden och det är inte självklart för mig att dela med mig av det här men jag tänker att jag kanske inte är ensam om den här typen av funderingar. Så om det får någon att känna att man inte är ensam i att fastna i destruktiva tankebanor så är det värt det.

Häromdagen satt jag på stranden och lyssnade på Camilla Läckbergs sommarprat. Hennes sommarprat handlar om hur hon alltid har kämpat och fortfarande kämpar med sina demoner och tankar kring sin vikt och hennes önskan att om vara smal… hon ville till och med bli mager för det var i hennes tankevärld ett ultimat utseende och ideal.

Jag blev så berörd av hennes upplevelser och berättelse att jag fällde tårar där på stranden, bakom mina solglasögon, eftersom jag kände igen mig så mycket i hennes tankar.

Fast för mig var det precis tvärtom… Jag har alltid varit mager under min uppväxt och även en bra bit in i vuxen ålder. Jag har ingen annan förklaring till det än att jag förmodligen hade en väldig hög ämnesomsättning för jag har alltid älskat att äta och har inte haft något komplicerat förhållande till mat på något sätt. Jag har alltid kunnat äta vad jag vill utan att ägna en tanke åt att jag inte borde äta det ena eller det andra.

Jag har under alla dessa år, både under uppväxten och i vuxen ålder ofta fått kommentarer om min kropp och hur jag sett ut. Det har inte varit kommentarer som uttryckt att jag var fin, utan tvärtom… de har istället bestått av kommentarer som “herregud vad du är mager”, du måste äta mer, ta en portion till”, “är du sjuk”, du är mycket snyggare på bild än i verkligheten etc. Alla dessa kommentarer var min vardag, dag ut och dag in under alla år, och på något konstigt sätt så vande jag mig med att hela tiden få kommentarer om min kropp. Men det satte sig och ledde ju så klart till att jag tidigt fick jättestora komplex och att jag alltid har tyckt att jag har varit fel och ful. Jag ville ha former och helst lite hull för det tyckte jag var det finaste som fanns. Att fälla kommentarer direkt till någon som är smal var, och är, mer vanligt än att fälla kommentarer direkt till någon som är överviktig även om överviktiga ofta kan få kommentarer bakom ryggen eller numer i sociala medier. Båda varianterna är lika illa. Kommentera inte andras kroppar hur som helst. Punkt slut på det!!!

Inte ens efter mina tre graviditeter gick jag upp nämnvärt i vikt men så plötsligt en dag… någon gång närmare 50… över en natt så hände något. Min vikt började krypa uppåt. Inte för att jag vägde mig på någon våg, det gör jag aldrig men jag märkte det på kläderna och helt plötsligt så upptäckte jag efter något år att jag tyckte att jag hade gått upp alldeles för mycket i vikt och att jag kände mig tjock. Och det trivdes jag inte alls med.

Vet ni vad det märkliga är? Det är att någonstans under den här mellanperioden så borde jag ju rimligtvis tyckt att jag var alldeles perfekt. Men det kände jag aldrig och det säger ju en del; att jag aldrig kommer att bli nöjd över hur jag ser ut. Och jag tror inte att jag är ensam i den upplevelsen. Man blir helt enkelt aldrig nöjd.

Det jag har gemensamt med Camilla Läckberg är att jag inte heller har knäckt koden till träning. Jag tycker att all träning är tråkig. Jag tycker inte om när det är jobbigt, när jag blir andfådd, får mjölksyra och blir svettig. Så många har också sagt till mig under åren att “när du hittar en träningsform som du tycker om så kommer det att lösa sig”. Jag säger som Camilla; “Fuck You!” Det kommer inte att hända. Jag har provat allt… under hyfsat många år. För mig kommer det alltid att vara en kamp att gå till ett träningspass och jag är så avundsjuk på alla som med lätthet studsar iväg tidigt på morgnarna för ett träningspass innan jobbet. Jag vill sova så länge jag kan om morgnarna och i bästa fall kommer jag iväg på någon form av träning efter jobbet.

Numer brottas jag också av tankar kring vad jag bör äta och inte äta för att inte gå ännu mer upp i vikt och det är nytt för mig som alltid har kunnat äta vad jag vill. Ibland fixar jag det, under perioder, men ibland tappar jag det. Ibland tränar jag, ibland inte och jag tycker inte att det känns varken sunt eller vettigt att dessa tankar tar så mycket tid och energi av mig.

Nu tycker säkert en del av er “vad pratar den där människan om? Hon ser ju helt normal ut” Och det gör jag så klart för vad är egentligen normalt? Men de de där kilona som sitter där ni kanske inte alltid ser dom, de stör mig och det stör mig att jag stör mig på det. Så är ni med på vad som är mitt egentliga problem? Det är att jag låter dessa tankar ta så mycket plats; att alla andra har karaktär att träna och äta “rätt” men inte jag.

Logiskt vet jag att det inte är så för det är klart att jag förstår att många har samma tankar som jag och som kämpar väldigt mycket för att vara sitt bästa jag. En del har karaktären, en del inte. Och jag är inte riktigt beredd på att försaka en massa. Jag vill äta det jag tycker är gott, jag vill ta ett glas när jag känner för det, jag vill äta bullar då och då från Lillebrors bageri som är de godaste jag vet och ta en Sambuca till eftermiddagsfikat på helgen. Tänk om jag dör i morgon, och så har jag inte unnat mig av sånt jag tycker om. Hemskt ju. Då har jag ju försakat allt i onödan bara för att jag vill att jag själv och andra ska tycka att jag är snygg. Jag inser ju nu att jag ändå aldrig kommer att vara nöjd.

Så jag kämpar på… försöker att hitta en någorlunda bra balans i allt… att inte lyssna för mycket på mina demoner… och att njuta av livet oavsett om jag är nöjd med mig själv eller inte. Jag vill tro att jag inte är ensam och att det finns fler som känner som jag så även om vi inte pratar med varandra om det så får vi stötta varandra i tanken.

Var snälla mot er själva hörreni så ska jag också försöka vara det!

KRAM!