DET BLEV ROSÉPREMIÄR IDAG I STÄLLET… OCH ÄNNU EN PRESSTRÄFF HAR PASSERAT…

Hej alla fina läsare!

Igår blev vi ju blåsta på solen eftersom vi kom hem lite för sent men idag när vi packat ihop jobbet för dagen så hann vi ta en premiärsipp av rosén i solen ute på balkongen. Så mysigt och vilket fantastiskt väder vi har haft idag också. Nu har jag mest suttit inne och jobbat för fullt men en kort fikapaus på eftermiddagen fick jag i alla fall till på balkongen idag. Ljuvligt!

Hade det varit som vanligt så hade vi säkert gått ut och satt oss någonstans på en uteservering och tagit ett glas rosé men det tar emot nu även om det är så att det skulle vara gott om plats enligt alla riktlinjer som finns. Vi har liksom vant oss vid att vara här hemma, bara vi två, men med det inte sagt att vi inte kommer att ta ett glas utomhus framöver om vi känner oss bekväma med det. Vi tar det som det kommer.

Ha ha ni ser vem som har tjyvdruckit av sitt rosé innan fotot togs… läs jag…

Jag tycker så mycket om vår balkong. Det är sol där nästan hela dagarna och när solen står som högst har vi sol fram till 19-tiden ungefär.

Idag har det varit presskonferens med Stefan Löfven igen. Hur känner ni när det aviseras att han ska hålla presskonferens? Jag blir så nervös så jag nästan mår illa och målar upp så många hemska bilder i mitt huvud eftersom aviseringarna oftast kommer med kort varsel och det aldrig ut läcker ut vad det ska handla om. Jag vill bara stoppa huvudet i sanden och låta det passera förbi. Men så kan jag ändå inte hålla mig i från det så jag sitter där i all fall och lyssnar och förundras över Stefan Löfvens myndiga stämma. Han som i alla år, för mig i alla fall, har varit väldigt anonym. Men jag blir alltid så otrygg när Anders Tegnell inte är med. Jag vill att han ska stå där bredvid när stadsministern talar för jag känner ju mig innerst inne lite skraj för Stefan Löfven och vill att Anders Tegnell balanserar upp allt lite med sitt lugn blandat med lite hopp om en framtid. Stefan låter ju så arg och pessimistisk hela tiden fast jag inser att det behövs för att sätta de som inte fattat på plats. Jag tänker att de båda (SL och AT som jag nu kallar dem) liksom i polisfilmer har tagit på sig varsin roll som den onda och den goda. Ja ni fattar…

Jag tycker också att AT har varit borta för mycket den senaste tiden. Jag undrar över vad han gör när han inte är med oss. Fast han är förstås värd att få slippa oss lite då och då efter att ha stått i frontlinjen så länge. Fy vad trött han måste vara… men jag saknar någon som är den goda bredvid SL. Det är liksom ingen annan som kan axla den manteln…

På morgnarna när jag vaknar så vaknar jag alltid glad… i någon sekund… tills verkligheten sköljer över mig och jag känner hur klumpen i magen växer. Sen har jag en klump i magen hela dagen som försvinner emellanåt när jag har mycket att fixa med men då och då känner jag av den och tänker att “hur kunde det bli så här”? Men så rycker jag upp mig igen och tar nya tag för tänk vad våra uppoffringar egentligen är små jämfört med vad många andra har fått stå ut med utifrån vad som har skett under alla år, och sker just nu, i andra delar av världen som inte har med just Covid-19 att göra. Då skäms jag lite över mig själv som gnäller över småsaker…

För att sammanfatta det hela… jag försöker blanda det jobbiga med det jag faktiskt måste ta in, ta del av och förhålla mig till med att göra det bästa av situationen och njuta av det jag kan.

Hoppas att ni har en fin onsdag och att ni mår bra trots allt!

KRAM!