JAG KÄNNER MIG LITE SKÖR JUST NU…

Hej alla ni som tittar in!

För det mesta känner jag mig stark. För det mesta är jag glad. För det mesta är jag optimist. För det mesta brukar jag peppa andra när de har det jobbigt eller är i depp och för det mesta brukar jag hålla näsan över vattenytan när något jobbigt händer. Jag känner mig fortfarande stark och jag känner fortfarande precis så som jag beskriver det här ovan i grunden men det är något som skaver nu; jag känner mig lite skör och jag är närmare till tårar än annars.

Det är så mycket som är så ovisst nu. När kommer det här viruset att ge med sig? När kommer vi möta en vardag utan dubbla budskap om framtiden? Kommer jag och mina nära och kära bli sjuka? Kommer jag att ha mitt jobb kvar när vi är igenom det här? Nu när vi har permitterat 1900 medarbetare och varslat 800 på vårt jobb så sliter vi på HR om dagarna- och kvällarna kan jag lova men sen… vad blir kvar när det vänder? Vad händer med mig då? Kommer jag att få sluta trots jag får återkoppling om att jag gör ett bra jobb, är uppskattad och sliter som bara den just nu? Om inte, kommer jag att få ett nytt jobb då? Om inte, vad händer med oss då? Och om det händer något med Pers jobb, eller med barnens jobb? Och alla andra som blir drabbade av arbetslöshet i spåren av det här… Kusliga tankar!

Kommer vi att kunna åka ner till Gotland om drygt en vecka som planerat för att se till vårt andra hem där vi har haft en vattenläcka, hjälpa mina föräldrar, som är i en riskgrupp, på behörigt avstånd och få träffa Pers barn som bor där? Det startas upp upprop i sociala medier på Gotland där man uttrycker att ingen från Stockholm ska få resa till Gotland som exempelvis #stannadärduär men det framgår inte om det gäller tvärtom; att inga gotlänningar från resa från Gotland till Stockholm? Gäller det åt båda håll eller gäller det bara ensidigt? Som man läser det så känns det snarare som #komintehit. Står alla som bor på Gotland bakom det? Gäller det här oss också som har halva vårt liv med jobb och barn på Gotland eller dras alla över en kam? Jag förstår och respekterar oron och jag, av egna erfarenheter, har verkligen inblick i den gotländska vården, hur många (eller få) intensivvårdsplatser som faktiskt finns men allt det här med ilskan och alla otrevliga kommentarer som den här typen av utspel för med sig känns så olustigt. Så länge man följer Folkhälsomyndighetens råd så är det väl det som gäller? Det är inget totalstopp men man ska undvika icke nödvändiga resor, men de som man bedömer som nödvändiga då. Vem bestämmer vad som är nödvändigt? När vi kommer till nästa vecka kommer vi att landa ner i om vi bedömer att vår resa ner till ön är nödvändig eller inte. Det beror på vad som händer i vår omvärld, om det kommer andra direktiv och vad vår familj har för behov.

Kommer jag att få åka förbi det här huset, vårt lilla hus vid havet och känna in våren och längta och planera inför varma sommardagar? Ja inte vet jag…

Nu är det en dag i taget som gäller och även om jag gillar att vara i nuet så vill jag ha saker att se fram emot. Det är nog det som gör att jag känner som jag gör. Att det där med friheten att kunna skapa saker att se fram emot har berövats oss. Jag vet att det finns de som har det så mycket värre här i världen men känslan finns ändå där och är svår att sudda ut bara sådär. Man får lite perspektiv på saker och ting och jag utmanas i att hitta saker att se fram emot i det lilla. Det är positivt, eller hur?

Deppigt inlägg va? Men visst måste man få tillåta sig att deppa ihop ibland? Det blev så abrupt efter den mysiga veckan i fjällen med familjen men det planar nog ut och jag kommer snart att vara tillbaka till mitt vanliga jag igen.

Heey, let’s be careful out there!

KRAM!