MAN BÖRJAR ANA HÖSTEN I STOCKHOLM… OCH ÄR JAG VERKLIGEN LIK GUNILLA PERSSON…

Inlägget innehåller en reklamlänk till Lindex.

Vi lämnade ett sensomrigt Berlin i måndags och kom hem till ett Stockholm som otippat också var rätt sensomrigt. Men idag kändes luften lite klarare och mer frisk och då åkte min nya cardigan på. Perfekt att klä sig i när man är lite så där mitt emellan det varma och det kalla. När man inte kan använda den som uteplagg längre så funkar den ju även att ha på sig inomhus.

HÄR hittar ni den. Finns även i svart.

Vissa utav mina höst- och vinterplagg kommer att kunna hålla även den här säsongen men i år måste jag jaga fatt i ett par nya boots. Jag har haft mina i tre säsonger nu och nu har de gjort sitt. Dunkappor har jag men springer jag på någon snygg vanlig kappa så skulle jag bli glad. Jag ska spana lite nu framöver tänker jag för det är nu som plaggen kommer in i butikerna.

Idag har det varit fullt upp med jobb och sedan har jag kört ett träningspass på det. Just nu kör jag ju bara Core för att stärka rygg och mage varvat med PW:s. Jag längtar verkligen som en tok efter att kunna få träna styrka på gymet igen efter årsskiftet när den här rehabperioden är över. Jag fattar inte vart alla kilon kommer ifrån. De bara smyger sig på…

Och så över till Gunilla Persson… för några dagar sedan gick jag och Per på en trottoar här i krokarna och då mötte vi ett par tjejer i typ 10-12-årsåldern. De fnissade sådär som bara tjejer i den åldern kan och precis när de passerade oss så sa de “Hej Gunilla Persson” till mig. Alltså på riktigt… är jag verkligen lik henne??? Vi började så klart att skratta men jag får väl tänka på att hon var ju faktiskt modell en gång i tiden. Till sättet är vi i alla fall inte alls lika. Det vet jag med all säkerhet haha.

Jag har en annan historia på ämnet. Det är säkert 15 år sedan och jag var på “Damernas” på den klassiska krogen G:a Masters i Visby. När jag kom ut därifrån så stod det två yngre tjejer i kön som uttryckte till mig att de tyckte att jag hade så fina kläder och en sån härlig stil. Vi snicksnackade kring det en stund, jag tackade så mycket för fina ord och när jag gick därifrån hör jag att den ena tjejen säger till den andra “Åhhh så där vill jag också se ut när jag blir gammal”. Underbart ju! Nu kände jag mig inte särskilt gammal där och då men jag valde att ta det som en komplimang. Fint ändå på något sätt att de faktiskt uttryckte till mig vad de tyckte.

Dags att runda av det här blogginlägget. Vi hörs!

KRAM!