OPERATIONSDAGEN…

Nu är jag opererad och klar och det är så skönt att det är över!

Igår innan lunch skjutsade Per mig till Nacka Sjukhus och jag vet inte när jag var så nervös och rädd senast. Tårarna brände innanför ögonlocken när vi sa hej då utanför operationsavdelningen men jag blev så väl omhändertagen av den vänliga sköterskan och fick gå direkt in i omklädningsrummet. Där fick tårarna rinna under tiden som jag bytte om till landstingets charmiga kläder från topp till tå och när jag var klar så väntade min kirurg Mario på mig utanför.

Vi gick igenom röntgenplåtarna en gång till och han berättade i detalj hur operationen skulle gå till och att jag direkt efter operationen omgående kommer att känna att nervsmärtan är borta. Det vågade jag inte riktigt tro på där och då för det kändes helt orimligt men jag kände mig väldigt trygg efter vårt samtal även om jag fällde några tårar till.

Ja sen fick jag ligga i en säng och vänta en stund med hätta och allt. Man känner sig ju inte så sexig precis men jag var i gott sällskap. Där låg vi alla i långa rader; en del som precis kommit tillbaka efter sina ingrepp och vi andra som väntade på vår tur.

Till slut var det min tur och när jag låg i slussen och väntade på att få komma in i operationssalen så började tårarna att rinna igen. Vilken kyckling man är… Den gulliga narkossköterskan såg hur det var fatt och började fråga mig om en massa saker för att jag skulle tänka på något annat. Vilken stjärna hon var! Några minuter senare låg jag placerad för sövning och helt plötsligt är jag bara borta. Det är så konstigt det där, att man inte sakta zoonar ut utan bara försvinner på ett ögonblick.

Lika snabbt som jag somnade, lika snabbt vaknade jag. Det kändes som att det gått en sekund men i verkligheten hade det gått över en timme. Jag mådde toppen och var så hungrig så jag fick en macka och en kopp te direkt. Efter en timme ungefär blev jag hämtad och körd upp till avd. 21 där jag fick stanna för att få några påsar antibiotika intravenöst innan hemgång.

Och då fick jag en landstingsmacka till med te och nyponsoppa. Smakade gudomligt trots att det inte är något man i vanliga fall skulle ha gått igång på precis. Efter en timme fick jag dessutom middag och jag rensade tallriken. Jag minns inte när jag var så hungrig senast. Innan Per kom och hämtade mig hann jag klämma ytterligare en mugg med te haha…

Innan hemgång fick jag också träffa Mario som opererade mig och han berättade att allt hade gått enligt plan. Han hade fått bort hela cystan och att jag nu kommer att slippa den där jobbiga smärtan som jag dragits med i flera månader. Jag fick också träffa en fysioterapeut som gick igenom rehabprogrammet med mig. En månads rehab och sen kan jag börja trappa upp min vanliga träning igen.

Ja så var det dags att säga hej då och åka hem och vet ni… all nervsmärta är helt borta. Det är ju ren magi. Jag känner inte ett endaste dugg ner i skinkan och benet och vilken befrielse det är. Jag är så tacksam och lättad. Igår kväll kände jag inget av ingreppet i ryggen heller, hög på morfin som jag var. Det känner jag av lite idag. Det är ändå ett fem cm långt operationssår som nu ska läka och jag känner av att det stramar. Men jag klarar mig på Alvedon som tur är så jag har inte ens hämtat ut alla starka tabletter som jag fått utskrivet. Det gjorde betydligt ondare innan operationen om man säger så. Det här är ingenting i jämförelse.

Idag har jobbat i lite lugn takt. Jag är egentligen sjukskriven i en månad men jag kan ju jobba hemifrån så kan jag vara igång bara jag varierar mellan att sitta, stå och ligga ner så det fungerar fint. Jag kanske inte har haft min mest fartfyllda dag men lite nytta har jag nog bidragit med till firman idag trots allt. Jag har också varit ute och tagit en promenad vilket fungerade finfint!

Ja, det här är svensk sjukvård när den fungerar som allra bäst. Jag fick ont i januari, tragglade på med naprapat i februari och en bit in i mars utan resultat sen fick jag komma till ortopeden för remiss till MR och nu är jag opererad och klar. Bra progress! Nu håller jag bara tummarna för att allt ska läka ihop fint och att jag kan återgå till det normala så fort som möjligt.

Nu ska ni få slippa höra mer om mitt onda framåt, jag lovar. Nya tag och mer positiva vibbar ska det bli här på bloggen. Tack för allt pepp som jag har fått av er i olika kanaler. De värmer gött kan jag lova!

KRAM!