När de här bilderna togs var jag ännu lyckligt ovetande om vad som väntade. Jag hade hade haft några avkopplande timmar med min frissa Therese på Kruuse/Co på Sibyllegatan och kapat av en hel del av mitt hår.
Vi kramade om varandra Therese och jag, sa hej då och jag susade ner i tunnelbanan vid Östermalmstorg för att åka hemförbi och jobba en stund innan jag skulle möta upp vänner på TAK vid Brunkebergstorg. Klockan var 15.00. På tunnelbanan mellan stationerna fick vi meddelande från föraren att vi på polisens order inte får stanna vid T-Cenralen utan vi kommer att fortsätta vidare. Vi i vagnen hörde direkt på rösten att det hänt något allvarligt vilket bekräftades när vi passerade T-Centralen. Det vimlade av poliser på perrongen. Vi passagerare tittade oroligt på varandra, hjärtat slog hårt och vi var många som gick av i Gamla Stan. Jag gick tillsammans med alla andra mot City och jag tittade i mobilen efter nyheter kring vad som hänt men det stod inget. Snart mötte vi människor som sprang fram och tillbaka, var rädda, oroliga och alla pratade i mobiler och jag uppfattade att det hänt något på Drottninggatan. Snart kunde jag läsa i mobilen om vad som hänt och i samma stund såg jag att beväpnade poliser stod runt hela rikstadsområdet. Det for polisbilar, civila polisbilar och ambulanser åt alla håll och jag hade inte aning om vart jag skulle ta vägen. Jag kollade upp att min familj i Sthlm var ok och i säkerhet vilket de var och när jag fick kontakt med P så bestämde vi att jag skulle försöka ta mig hem via Kungsholmen.
Vi det laget var jag blandat lugn för att jag var på väg bort från City och orolig över att det skulle hända fler saker. När jag kom över till Kungsholmen så kände jag mig rätt säker men då började det gå rykten om att det var skottlossning på flera ställen bland annat i närheten av där jag var. Då blev jag livrädd på riktigt. Människor var rädda, grät och placerade sig på strategiska ställen för att vara i säkerhet. Skräckslagna föräldrar sprang med sina barn och höll dem hårt i händerna för att ta sig hem så fort som möjligt, eller stod och pratade i mobiler med sina barn och la upp planer för hur de skulle ta sig hem. Jag försökte ta mig hem genom att hålla mig till smågatorna.
Det var en underbar känsla att öppna porten och sen få komma hem till säkerheten efter två timmars fullkomlig skräck!
Om jag kände en sådan rädsla som inte var precis vid Åhléns (och såg allt det hemska utan “bara” hamnade tillsammans med alla panikslagna människor där vi sprang fram och tillbaka för att hitta en säker väg bort bland alla rykten som gick) så kan jag inte ens föreställa mig hur det var/är för alla de drabbade, deras anhöriga och alla som upplevde allt som hände. Något fruktansvärt som lamslog hela Stockholm igår.
I dag har jag känt mig omtumlad och risig men jag har varit ute en sväng och det var skönt att se att alla tar tillbaka Stockholm nu. Om Stockholm var en spökstad i går em och kväll så var det som vanligt idag. Barnen leker i Vasaparken, affärerna är öppna och människor skrattar igen.
Jag är så oerhört ledsen över vad som skett men samtidigt så lycklig över att det gick bra för just min familj. Jag är tagen men jag kommer inte att känna mig rädd i morgon när jag ska gå på stan som jag planerat. Rädslan ska aldrig få vinna över mig!
Var rädda om varandra!
KRAM!
