Hej på er!
Ja nu kryper det där jäkla skitviruset allt närmare för igår hörde Vendela av sig och berättade att hon hade feber och kände sig risig. Hon har ju umgåtts i sin “bubbla” och klarat sig i ett helt år till skillnad från oss som blev sjuka redan förra våren men nu har de i hennes “bubbla” blivit sjuka och två har fått provsvar att de har Covid-19. Vendela har tagit prov dag och det ska ett mirakel till att provet inte visar att hon har Covid-19.
Det känns så jobbigt att vara så långt borta när ens barn inte mår bra och särskilt när man vet att hon är helt ensam. Det gör ont i mammahjärtat. Som tur är så har hon vänner utanför “bubblan” som har handlat mat åt henne som har lämnats utanför dörren och jag vet ju att de finns där för henne även om de så klart inte träffas eftersom de flesta är sjuka men mammakänslorna rår man ju inte över ändå.
Jag hade ju inte kunnat göra mer om jag hade varit kvar i Stockholm men det är bara känslan av att vara långt borta som är jobbig. Hur stora och vuxna än barnen är så rår man inte över de känslor som dyker upp när ens barn inte mår bra. Någon som känner igen sig?
Nu håller vi tummarna för att hon får en lika lindrig variant som vi fick och att hon kryar på sig snabbt. Älskade unge! Var rädda om er… upploppet nu!
KRAM!