Hej allesammans!

Hela sommaren har vi sagt att vi ska fixa ny vass till våra stora krukor. Men har det blivit av? Nope… men igår, i elfte timmen knipsade vi av ett gäng när vi gick hem från stranden. Jag tror att det var en och annan som vi mötte som tyckte att det var märkligt att Per gick omkring med en sekatör i handen på strandpromenaden ha ha.

Nu ska vi lämna vår härliga ö för den här gången och det som är så annorlunda men bra just nu är att det är mycket turister på Gotland så här års. Vi ”gotlänningar” – jo jag räknar oss fortfarande som gotlänningar – märker det på så sätt att sommarrestaurangernas uteserveringar är fulla med folk. De restaurangerna brukar vi aldrig gå till. Vi vill gynna de som kämpar och har öppet året runt men när man ser att de som bara har öppet under en kort period vanligtvis fortfarande har öppet och har många gäster så är det ett tecken att årets turistsäsong är ordentligt förlängd. Det är bra! Något positivt med den där ”Coronan”…

Ha en fin måndag hörreni så ses vi i Stockholm.

KRAM!

Hej på er så här mot söndagskvällen!

Idag på förmiddagen skrev jag nästan klart det här blogginlägget och poff så försvann all text. Det har hänt mig någon gång tidigare och ni kan ju tänka er vilket humör jag blev på då… jag stängde ner min dator och tog med mig Per på en sväng mer till havet istället. Nu börjar jag om…

Under tiden som Per körde in till Visby i går kväll för att hämta upp våra gäster så donade jag här hemma. Det blev en liten bricka med tilltugg…

Jag ställde fram dryck och glas…

… jag tycker det är trevligt att gästerna kan få välja vad de vill ha till fördrink…

… och jag dukade.

Sen skålade vi ute på altanen…

… under tiden jag lagade till det sista till middagen. Syrran fångade mig i farten.

Och vad blev det då för middag? Jo, det blev Poké Bowl eller Pokémon som jag envisades med att kalla det för igår ha ha. Jag blev bjuden på det när jag var hemma hos sköna Helena i deras vackra fjällhus i Lofsdalen i januari tillsammans med Katarina, Ulrica och Helena. HÄR hittar ni receptet. Så fräscht och så gott! Och apropå dessa dessa damer. Nu saknar jag dem väldigt mycket. Det var alldeles för längesen vi sågs…

Om ni undrar över vad det är för svart i skålen som egentligen är en temugg – man tager vad man haver – så är det svartris. Så gott det också. Särskilt om man gör det utifrån receptet.

Och här fick jag vara med på bild igen så jag lånade bilden av Therese.

En mysig kväll med både skratt och lite tårar, sådär som det kan bli när man pratar systrar emellan.

Nu har vi plockat undan lite sommargrejer ute på altanen. Men bara lite lagom så att det inte ska kännas allt för tomt när vi åker hem till Stockholm i morgon kväll. Resten får vi fixa när vi åker ner i nästa sväng.

Hoppas att ni har haft en skön söndag!

Vi hörs!

KRAM!

Hej på er!

Här har det picklats idag minsann. Vi får ju gäster till kvällen så vi fixar och trixar med alla tillbehör. Picklad rödlök och ingefärspicklade morötter kan ju vara bland det enklaste som finns att göra och det kommer att bli så gott till kvällens middag… hoppas jag. Jag återkommer med vad det kommer att bjudas på.

Så här gör vi picklad rödlök:

2–3 röda lökar
½ dl ättiksprit, 12 %
1 dl strösocker
1½ dl vatten

Skiva löken i tunna skivor och koka upp ättikssprit, strösocker och vatten. Lägg löken i en glasburk och häll över vätskan. Rör runt och låt svalna. Klart efter några timmar.

Så här här gör vi ingefärspicklade morötter:

3–4 morötter, ca 300 g
1 msk ättiksprit, 12 %
2 msk strösocker
3 msk vatten
1–2 tsk finriven färsk ingefära

Riv morötterna grovt. Blanda ättiksspriten med sockret, vattnet och ingefäran och rör runt tills sockret smält. Lägg morötterna i en glasburk och häll i vätskan. Rör runt och låt stå några timmar.

Nu är det bäst att rappa på här…

KRAM!

Hej!

Ja då har den här fredagen övergått till kväll och begravningen är över. Det blev en jättefin stund och det var så fint ordnat allting även om jag starkt ogillar begravningar. Men vem gillar begravningar… För mig är en begravning som att någon dör två gånger och jag är inte alls med på att det är nödvändigt med en begravning för att få ett avslut. Det är bara ångest och klumpar i magen och det enda man vet är att det kommer att bli jobbigt.

Nu var det här en liten begravning med bara vi, de närmaste och den var jättefin, precis som jag tror att Maggan skulle ha velat ha den, men de där begravningarna som är stora med många människor och man som närmast anhörig blir så exponerad för andra i olika tunga moment (när man går in i kyrkan, ibland sist av alla, när man ska gå fram och säga farväl vid kistan, hälsa på alla efteråt osv) när man har det så jobbigt; jag gillar inte det.

Jag respekterar de som vill ha det så såklart men om jag får välja kring min egen begravning så vill jag inte ha en traditionell begravning. En urnnedsättning med de närmaste i familjen om de nu vill det och sen kan de, om de vill, träffas tillsammans och dricka champagne, äta god mat med ett riktigt bra rött vin och minnas det som var det bästa med mig. Det sämsta med mig kan de hoppa över och även tårta och efterrätt. Möjligtvis en chokladtryffel i all enkelhet. Eller en Tiramisu men det tror jag bara är jag som gillar så det behöver de inte tvinga i sig för min skull. Lite bra musik; Depeche Mode, Human Leauge, Shots med Imagine Dragon (viktigt att det är Broiler Remixversionen), Leva Livet med Emil Assegård, If I die young med The Band Perry (funkar även om jag dör gammal ha ha och Vendela har koll på vilken version) då är vi hemma. Petra Marklunds ”Händerna mot himlen” tycker jag också har sin självklara plats. Jacob och Johannes kan välja ut några godingar från min gamla vinylsamling, Philippa och Lilly kan bidra med något nytt som de tror att jag skulle gilla och Per har koll på min Spotifylista. Det räcker fint så… Då lovar jag att jag kommer att vara med där uppe i min himmel och tryggt veta att alla har en skön kväll tillsammans.

Men hörreni nu var det ju inte det Vita Arkivet vi skulle prata om. Vi skulle ju prata om vin också. Ett något mer positivt tema ha ha. Det här vinet har varit sommarens favoritvin här hemma hos oss. En fransos som passar till det mesta. Kryddig, nyanserad smak med fatkaraktär. Så god! Bra pris också tycker jag. Den kommer att få följa med oss även i höst. Helt klart!

Nu har vi en skön fredagskväll här hemma och i morgon varvar vi upp igen. då kommer min syster och hennes man hem till oss på middag. Sen blir det en söndag som vi kommer att ägna oss åt att plocka undan sommaren. Känns bra ändå. Jag är redo för hösten!

KRAM!

Hej Hej!

Det är dags att bjuda på ett recept igen. Ikväll önskade ungdomarna i familjen sig en gammal vardagsfavorit som vi brukade laga när barnen var små; Falukorv sweet chili. Jag är inte alls förtjust i korv och definitivt inte falukorv men i den här rätten så funkar det utmärkt. Den är enkel att laga och går snabbt.

Vi strimlar falukorven tunt och steker den knaprig i sesamolja. Det var varmt och skönt ute så vi lagade mat ute i uteköket. Jag har inga exakta mått eller mängder till den här rätten så man får ta lite som man tycker av ingredienserna. Det är inte så noga.

Syskonsnack… gullungar!!!

En purjolök och två olika sorters paprika…

… och en burk vattenkastanjer. Sen fräser man upp allting…

…och blandar ihop med falukorven. Vi brukar sen koka upp Barillas mest tunna spagetti, ni vet den där som tar bara tre minuter att koka och blanda den med den uppstekta röran och sweet chilisås. Lite mindre chilisås om det är små barn med och lite mer om man vill ha den lite starkare.

Servera på ett stort fat, strö över sesamfrön och toppa med persilja. En enkel rätt med mycket smak som både ser ut och smakar godare än vad den ser ut på de här bilderna. Vill man så kan ju byta ut falukorven mot kyckling eller något annat. Det tror jag funkar lika bra.

Efter middagen blev det övningskörning med Philippa som tränar på inför prov och uppkörning. Det är ingen lek att ta körkort idag…

I morgon ska vi på begravning. Min fina moster Maggan har fått somna in och även om det var skönt för henne att få lämna nu så är det alltid sorgligt och ledsamt. Hon var den busiga, coola och roliga mostern som bodde vid Nytorget på Söder i Stockholm och det var alltid så spännande och roligt att få resa upp till henne. För jag var ju van med att bo på landet här på Gotland så det var verkliga kontraster att få komma dit. Jag äskade Stockholm redan då!

Hon rökte som en borstbindare och som barn blev man alltid bjuden på runda, gröna små eucalyptostabletter med någon typ av socker på som hon förvarade i ytterfacket till sitt cigarettetui. Jag tror inte att de tabletterna finns kvar längre. Det var hos henne jag fick äta hämtpizza från en hak på Medborgarplatsen för första gången och när jag blev mer vuxen så serverade hon alltid rostat bröd, räkor och vitt vin när man kom från färjan eller flyget. När jag var i tonåren och bodde hos henne tillsammans med kompisar så tyckte jag att hon var lite jobbig för vi ville ju gå själva på stan men hon ville alltid hänga med. Jag förstod inte alls varför men idag förstår jag ju att hon var livrädd för att vi skulle komma bort i Stockholmsvimlet. Rimlig känsla ändå…

Ja, det är många minnen som poppar upp nu och i morgon ska vi säga hej då. Det kommer säkert bli så där är kyligt och sorgset som det alltid är på begravningar. Jag blir alltid så frusen men jag känner mig säker på att det kommer att bli fint.

Vi hörs!

KRAM!