Nu har vi landat in här hemma på Gotland igen efter några timmar på sjön. Per tycker att det är aptrist att åka båt men jag tycker mest att det är mysigt. Lite god mat, avkoppling och tid för att läsa en bok eller ett magasin. Skönt ju!

Det första vi gjorde när kom i land var att titta förbi min mamma på en fika. Hon hade fixat i ordning en liten påskgrupp till oss vilket var så tacksamt. Jag har inte haft en sekund över för att fixa något påsk-eller vårigt till den här helgen så gissa om jag blev glad. Fina mamma!

Hon hade också fixat ett litet påskris med små kycklingar som min mormor virkat. Hur fint!!!

Nu har vi packat upp allt här hemma… eller jag ska nog snarare säga att Per har packat upp. Mina grejer la han i soffan så att jag sen kunde sortera in allt så att jag inte behövde böja mig ner i resväskan. Jag har inga smärtor eller värk alls efter operationen men jag känner av att det stramar i såret så klart. Att böja mig ner och plocka upp något från golvet, sätta på mig strumpor, knyta gympadojorna och gå i- och ur bilen är värst. I övrigt tycker jag att det funkar väldigt bra!

Det är så tyst här. Det är bara ljudet från kaminen som hörs och nu sitter vi är i soffan med varsit glas rött och laddar för att fixa kvällens middag. Hemma hos oss i Stockholm har Johannes och Viktoria flyttat in till oss. De renoverar sitt badrum så det passade perfekt att de kan hänga hemma hos oss när vi ändå är här på ön. De ska samla alla syskonen med respektive för påskfirande i morgon vilket jag tycker är så fint. Jag älskar när mina barn umgås med varandra!

Ha nu en fortsatt fin påskhelg så hörs vi!

KRAM!

Nu är jag opererad och klar och det är så skönt att det är över!

Igår innan lunch skjutsade Per mig till Nacka Sjukhus och jag vet inte när jag var så nervös och rädd senast. Tårarna brände innanför ögonlocken när vi sa hej då utanför operationsavdelningen men jag blev så väl omhändertagen av den vänliga sköterskan och fick gå direkt in i omklädningsrummet. Där fick tårarna rinna under tiden som jag bytte om till landstingets charmiga kläder från topp till tå och när jag var klar så väntade min kirurg Mario på mig utanför.

Vi gick igenom röntgenplåtarna en gång till och han berättade i detalj hur operationen skulle gå till och att jag direkt efter operationen omgående kommer att känna att nervsmärtan är borta. Det vågade jag inte riktigt tro på där och då för det kändes helt orimligt men jag kände mig väldigt trygg efter vårt samtal även om jag fällde några tårar till.

Ja sen fick jag ligga i en säng och vänta en stund med hätta och allt. Man känner sig ju inte så sexig precis men jag var i gott sällskap. Där låg vi alla i långa rader; en del som precis kommit tillbaka efter sina ingrepp och vi andra som väntade på vår tur.

Till slut var det min tur och när jag låg i slussen och väntade på att få komma in i operationssalen så började tårarna att rinna igen. Vilken kyckling man är… Den gulliga narkossköterskan såg hur det var fatt och började fråga mig om en massa saker för att jag skulle tänka på något annat. Vilken stjärna hon var! Några minuter senare låg jag placerad för sövning och helt plötsligt är jag bara borta. Det är så konstigt det där, att man inte sakta zoonar ut utan bara försvinner på ett ögonblick.

Lika snabbt som jag somnade, lika snabbt vaknade jag. Det kändes som att det gått en sekund men i verkligheten hade det gått över en timme. Jag mådde toppen och var så hungrig så jag fick en macka och en kopp te direkt. Efter en timme ungefär blev jag hämtad och körd upp till avd. 21 där jag fick stanna för att få några påsar antibiotika intravenöst innan hemgång.

Och då fick jag en landstingsmacka till med te och nyponsoppa. Smakade gudomligt trots att det inte är något man i vanliga fall skulle ha gått igång på precis. Efter en timme fick jag dessutom middag och jag rensade tallriken. Jag minns inte när jag var så hungrig senast. Innan Per kom och hämtade mig hann jag klämma ytterligare en mugg med te haha…

Innan hemgång fick jag också träffa Mario som opererade mig och han berättade att allt hade gått enligt plan. Han hade fått bort hela cystan och att jag nu kommer att slippa den där jobbiga smärtan som jag dragits med i flera månader. Jag fick också träffa en fysioterapeut som gick igenom rehabprogrammet med mig. En månads rehab och sen kan jag börja trappa upp min vanliga träning igen.

Ja så var det dags att säga hej då och åka hem och vet ni… all nervsmärta är helt borta. Det är ju ren magi. Jag känner inte ett endaste dugg ner i skinkan och benet och vilken befrielse det är. Jag är så tacksam och lättad. Igår kväll kände jag inget av ingreppet i ryggen heller, hög på morfin som jag var. Det känner jag av lite idag. Det är ändå ett fem cm långt operationssår som nu ska läka och jag känner av att det stramar. Men jag klarar mig på Alvedon som tur är så jag har inte ens hämtat ut alla starka tabletter som jag fått utskrivet. Det gjorde betydligt ondare innan operationen om man säger så. Det här är ingenting i jämförelse.

Idag har jobbat i lite lugn takt. Jag är egentligen sjukskriven i en månad men jag kan ju jobba hemifrån så kan jag vara igång bara jag varierar mellan att sitta, stå och ligga ner så det fungerar fint. Jag kanske inte har haft min mest fartfyllda dag men lite nytta har jag nog bidragit med till firman idag trots allt. Jag har också varit ute och tagit en promenad vilket fungerade finfint!

Ja, det här är svensk sjukvård när den fungerar som allra bäst. Jag fick ont i januari, tragglade på med naprapat i februari och en bit in i mars utan resultat sen fick jag komma till ortopeden för remiss till MR och nu är jag opererad och klar. Bra progress! Nu håller jag bara tummarna för att allt ska läka ihop fint och att jag kan återgå till det normala så fort som möjligt.

Nu ska ni få slippa höra mer om mitt onda framåt, jag lovar. Nya tag och mer positiva vibbar ska det bli här på bloggen. Tack för allt pepp som jag har fått av er i olika kanaler. De värmer gött kan jag lova!

KRAM!

Alldeles strax… om ca 30 minuter eller så… är det dags för mig att åka till Aleris på Nacka Sjukhus för att operera bort den där cystan i ryggen som gjort så ont nu i flera månader. Det ska bli skönt att få bort den men jag är ärligt talat så jäkla skraj just nu. Jag har blivit sövd tidigare och jag vet att jag är i trygga händer men just nu vill jag bara knäppa med fingrarna och att allt ska vara över. Jag längtar till i kväll då jag förhoppningsvis är här hemma igen och kan vända blad vad gäller det här.

Och jag längtar efter att få använda mina hudkrämer igen. Hela jag är som ett russin efter att ha tvättat mig med Descutan både i går kväll och i morse. Torr är bara förnamnet…

Vi hörs!

KRAM!

Jag försvann lite… och det beror på att jag helt enkelt tappade det. Tappade glädjen, tappade modet och tycker att det mesta känns lite motigt just nu.

Vädret är aptrist, kriget tar aldrig slut och det är så fruktansvärt allt som pågår, jag har ont och jag vill bara få den här operationen överstökad, det är svårt att få tag på båtbiljetter till och från Gotland de datum vi vill resa och en pilotstrejk hos SAS är på väg att segla upp efter påsk vilket kan påverka vår bokade resa utomlands som vi planerat ett längre tag. Region Gotland krånglar med vårt bygglov för att byta tak på vårt Gotlandshus och det är inte den enklaste saken att få igenom att ansluta till vatten och avlopp vad gäller vårt gästhus. Jag förstår verkligen att de har hur mycket som helst att göra på avdelningen för bygglov eftersom allting känns så oerhört överarbetat och väntetiderna för ett beslut är helt orimliga. Vi ska byta takbeklädnad från betongtegel till plåt och de ska ha in ritningar och mått på precis allt in i minsta detalj. Varför undrar jag… vi har redan fått ok på vårt gästhus som fick ett plåttak när vi byggde det för några år sedan. Vi vill ju bara ha ett likadant på huvudbyggnaden och de har redan fått alla möjliga bilder, ritningar och beskrivningar men det är hela tiden något som fattas som vi måste komplettera med. Allt ska dessutom vara fackmannamässigt gjort och jag inser att jag borde ha utbildat mig till arkitekt. Morr!

Det finns så mycket värre saker att oja sig över, jag vet det, men ibland måste man få deppa lite över sina egna motgångar också, eller hur?

Jag brukar inte deppa så ofta och inte några längre stunder när det väl händer men igår tyckte Per att jag varit nere i skorna lite längre än vanligt och vet ni, då kom han hem med världens största och finaste tulpanbukett. Min älskade fina man… jag kunde ju inte annat än att åka upp ett par snäpp på deppighets-stegen.

Vad har hänt annars den här veckan då? Jag har jobbat så klart, jag var på gymmet och tränade igår (de delar på kroppen som jag kunde träna) mina kollegor drog med mig på en spontan AW en stund i går kväll. Vi var på ett coolt ställe som jag ska berätta om i ett annat inlägg.

Idag var jag uppe med tuppen för att åka till Arlanda. Det var dags för ledningsgruppsmöte med en av de affärsenheter som jag jobbar med och det var evigheter sedan jag träffat flera av dem. Vi har bara setts digitalt under de senaste två åren och en del av dem har jag inte träffat live tidigare. Det var kul!

I morgon ska jag och Vendela på konsert vilket jag ser fram emot så himla mycket så visst finns det glädjeämnen i mitt liv trots allt. Jag behöver bara gnälla lite ibland. Inte så kul för er att ta del av kanske men livet är ju inte glass och ballong hela tiden och ni får hänga med i både toppar och dalar.

Ha en fortsatt fin torsdagskväll så hörs vi!

KRAM!

När vi varit här i några dagar så brukar vi ha som tradition att ta ett litet järn i backen. Vi har alltid kört på Jäger men i år blev jag introducerad till Underberg. Goda båda två och man blir lite skönt varm i kroppen av de där dropparna. Härligt om man är lite frusen. Det ser ju så mycket ut men det är bara typ två cl. Precis lagom…

De där två… mina två yngsta! Jag är så lycklig över att de och resten av barnaskaran vill dela det här med oss. Det är inte alldeles självklart men jag uppskattar det så mycket!

Fasen vad fort den här veckan har gått. I morgon är det sista dagen och på söndag åker vi hemåt igen. Men än har vi en hel härlig dag kvar och då ska det njutas som bara den. Det har varit väldigt lugnt här uppe i veckan som gått men idag märktes det att ”helgfolket” har landat in. Lite längre liftköer i de populäraste backarna men helt ok trots allt. Den här veckan kommer jag att leva på länge för fasen vad jag älskar det här. Alla åker omkring där de vill i olika konstellationer och så sammanstrålar vi lite här och där för lunch, fika, ett glas eller ett järn i backen… eller hemma.

Vi hörs!

KRAM!